Jag mår bra av att ta hand om blommor och jord, texter och trasmattor. Allt som är vackert har en ålder, allt liv har ett förflutet, golvet har springor, fönstret har bläck, bucklan har glans, bulan har en rodnad, visdomen har ett pris och priset har en egen värdesättning.
Jag lägger märke till vad som gör mig mjukare i själen, vad jag mår bättre av.
Idag har vi gråtit, jag och mamma. Hon tycker jag är snäll. Jag såg hur hon darrade, handen som höll telefonen och ögonlocken när hon pratade med bankmannen, hennes tjänsteman. Det är ovärderligt att ha en god kontakt med en tjänsteman säger hon. Han är nästan som en vän. Fast han jobbar på banken, det känns som en trygghet, ett samtal bort och allt är fixat. Jag hör hur han frågar mamma om hur hon mår. Hon tackar och anstränger sig. Det är sårbart att få omsorg, jag förstår att hon knappt orkar ta emot vänligheten fast den är god. Det går inte att bryta ihop för tjänstemannen, så goda vänner är de ändå inte. Jag klappar mammas hand, den med ett stort blåmärke på efter senaste blodproverna. Då börjar hon gråta. Hon säger var inte så snäll för då börjar jag gråta. Jag förstod först inte vad hon menade, trodde hon menade att det var tjänstemannen som var för snäll. Nej det var jag. Hon blir rörd av att jag tar hand om henne.
Idag gav jag till slut upp tanken på att jobba. Det var när rullstolen kom in i våra liv. Först möte med sjuksköterskan, jag lyssnar och ställer små frågor ibland. Om nu blodtrycket är så lågt kanske det vore bra med något hjälpmedel så mamma kan komma ut någon gång, en rullstol eller något? Vi diskuterar. Jag vet att mamma inte vill ha någon jävla rullstol, hon tänker på morfar, hur han satt och slog i alla dörrkarmar så det blev fula märken. Så vill hon inte ha det. Men hon vill komma ut och ingen av oss vill att hon ska svimma i Tessinparken. Det blir tillslut en rullstol, den kommer tillsammans med en kvinna som är som klippt och skuren för sitt jobb, tydligheten själv, energisk och fokuserad. Hon pekar med hela handen, alla fingrar ihop. In med stolen, tar kommandot över alla spakarna på rullstolen, ingen ska tippa baklänges, mamma ska inte flyga framstupa i trappan. Jag lyssnar och funderar över min förmåga att förstå instruktioner. Den är god. Tur det. Tyvärr finns ingen plugg för att ställa upp ytterdörren, det måste jag fixa annars hinner jag inte ut med rullstolen och kanske inte in med mamma innan hon rullat ut på vägen eller in i tai-restaurangen längst ned i huset. Parallellt med rullstolsintroduktionen talar kommandokvinnan om andra eventuella hjälpmedel. Det finns en hel broschyr med beigea redskapsliknande möbler. Jag ser på mamma att hon absolut inte vill ha fler grejer som hjälper henne. Inget schabrak, absolut ingen höj och sänkbar säng. Tillslut ser det väl ut som sjukhuset i Boden här säger hon. Det är det värsta man kan tänka sig förstår vi av tonfallet i hennes röst. Jag opererade bort halsmandlarna på sjukhuset i Boden när jag var liten säger hon. Åkej, nej där vill vi inte hamna. Ingen ska känna sig som i en sal på lasarettet.
Undertiden börjar jag städa ur garderoben i hallen för att rullstolen ska ha någonstans att bo. Jag är arg på alla saker som är där. Paraplyer som inte går att hänga upp, för stora vinterkängor, skor som ramlar ut från hyllor, alla saker vill jävlas med mig. Jag svär och hör att jag är arg, garderoben får ta smällen. Jag går upp på vinden och städar i förrådet för att mammas alla vinterkappor ska hängas där istället så att rullstolen kan vara i lägenheten utan att någon någonsin ska se dess fulhet. Förrådet på vinden jävlas också, det är byggt så att ingenting går att hänga upp, alla tak är snea. Med våld sticker jag in en stång i grannens förråd och lyckas få en hängyta på tillräckligt många centimeter för att få upp alla vinterkläder. Om mamma någonsin skulle orka sig upp till vinden för att kontrollera att allt hänger i den där blåa klädhängaranordningen så ser hon det. Jag pressar igen förrådet och den blåa klädpåsen hänger ledset och vill falla ut genom dörren med buken fylld av mormors gamla pälsar.
Jag går ner till lägenheten. Mamma är på toaletten, lysröret har gått sönder. Det finns bara några värmeljus där nu. Ringklockan är också trasig. Jag ringer hyresvärden. Tyvärr pratar jag med en man som låter som att han är bakfull. Hur otur får man ha. Han förstår ingenting, pratar om att den där omsorgen har ansvar för anordningar som ska öppna dörrar. Kunde de inte anställt en människa som är vaken i alla fall. Tack och hejdå, jag får väl köpa en sådan där plastplugg på klasolsson istället. Jag hör hur mamma duschar och då går jag ut på balkongen. Där kan jag gråta. Jag orkar inte handla, jag orkar inte laga elcykeln, jag orkar inte tvätta, jag orkar inte arbeta med budgetar, jag orkar inte.
När jag kommer in ser hon det, har du gråtit? Ja, börjar igen. Vi kramas i hallen. Hon har blivit liten, kortare än jag.
Förra veckan förstod jag vad arbetsnarkomani är, hur det är ett bedövningsmedel att jobba därför att det trubbar av. Man håller sig uppe när man är rationell och lösningsinriktad och jag är en mästare på att lösa problem. Och finns det uppgifter, viktiga uppgifter som någon förväntar sig att jag ska göra då åtar jag mig att göra klart. Apport! Hämta pinnen, ja visst, hoppa högt, högre, javisst!
Men i slutet av förra veckan fick projektledaren ledigt för jag hade bokat en terapitid. När jag hörde orden som terapeuten sa, du behöver inte lösa några problem här, det får vara som det är. Då stannade hela rummet av. Då brast dammen och när den väl gör det så vill floden flyta.
Idag flöt jag med. Jag klarade inte av att få något jobb gjort, men jag klarade av att vara i kontakt med mitt själsliv och med min älskade mamma. Just det, igår var det mors dag.
Grattis till oss, en dag efter. Och alla dagar är du med mig.
Linda Bonaventura 